Dikter

framåt alltid framåt omgivningen står stilla när jag vill gå vill jag vila snurrar det och t-banan åker bara till Axelsberg Nästa Universitetet hållplatsen åker jag förbi jag åker med tåget framåt, alltid framåt utanför fönstret rullar reklam kakelplattor och koppartråd alltid nytt alltid samma sak alltid gammalt samma sak varje dag men aldrig tillräckligt monotoni och tristess på kvällen ett samtal ett solitärt spel en stilla runk sängen är varm och kvalmig Nästa Tekniska Högskolan jag trodde aldrig att en säng kunde kännas så tom förvirrad, trött och utmattad somnar jag för att nästa dag... Nästa Stadion

Vit snö knarrar under mig Jag andas in friska fläktar Genom tunga moln Av förbrukad luft Snökristaller ligger som en stjärnhimmel Blänker och Gnistrar Krispiga Jag ser upp mot solen Iaktar Ser en regnbåge formas Likt en gloria runt solen Byggd av kristaller och solljus Jag kramar snön mellan mina fingrar Den faller bort Likt sand En flinga fastnar, sitter kvar Jag ser den smälta bort Mina händer är kalla Fuktiga Min kind får en snölik färg Jag värmer den försiktigt Med handen

jag har en hög med piller vita som synden själv vita som självömkelse men högen bara växer och växer de känns svåra att svälja, och sväller i munnen samtidigt som omgivning trycker på jag måste ta dem jag ska ta dem jag är tvungen att ta dem men jag vill inte de säger att jag mår bättre men de tror inte på mig de säger att jag överdriver de säger att allt ska bli bra de tror mig inte de tror inte att jag mår dåligt de tror inte på att pillrerna inte funkar de tror inte på mig jag ömkar mig själv och väntar på en bättre värld men jag stirrar mest på min vita hög mitt vita berg som blir min värld min vita last, som jag måste släpa på jag sitter hemma, och försöker jag försöker leva jag försöker låtsas men alla går på det jag spelar teater jag spelar glad och alla sväljer det de sväljer det och tror inte de tror mig inte jag skriker inombords jag blir arg på alla jag blir arg, ilsken men det hjälper inte ilskan känns tom, livlös