Jag är inte deprimerad längre
så länge hon inte är här
men när vi möts, då dröjer det inte länge
tills jag måste lämna, vad det än är

då faller det tillbaks till
de gamla tankegångarna
då kommer jag på vad jag vill
och är förevigt fångad

det är inte lätt, och blir inte lättare
att leva som man gjort hittintills
stannar jag borta så blir jag mättare
och hungern stannar borta, ja ända tills...

hon kom som ett stjärnskott
och försvann lika fort
och kanske var det lika gott
att få det hela gjort

att bli av med fördomarna
och få tillbaks dem igen
att just som el-strömmarna
få växla av och an igen

jovisst, visst var det skönt
att för en gångs skull
bli uppskattad, som en konung krönt
och få känna smekningar på ens hull

men med tanke på vad som offrats
vad som under tiden förstörts
under det halvår jag kastasts
mellan olika humör

så är det sannolikt
att jag skulle lyckats bättre
med att vänta, gå försiktigt
att vänta på något lättare

näe, kärlek är inte mödan värt
med allt lidande och jobbiga besvär