tryck, nästan bedövande... men inte tillräckligt jag rycker till, de rör vid mig sakta stiger blodet upp, pulserar dunkar hårt mot tinningen står med ryggen mot väggen stress panik som gnyr i magen rör mig inte! hämtar andan igen och igen knyter mina händer som i kramp och blundar ... rör mig inte.
Med din andedräkt mot mitt öra Jag sitter tyst bakom kärleksvallar Du viskar orden jag måste höra Din röst I mörkret till mig kallar Utan dig vad ska jag göra Himlen den föll ner direkt Utan din mun I mitt öra Utan din ljuva andedräkt Sen du ditt finger strax sakta föra mot mina läppar som så sakta öppnas Vad får jag ej säga, till ditt öra Vilka ord får ej yttras?
Jag känner dig bakom mina ögonlock på huden av min högra arm bakom örat jag gillar dig men vi är bara vänner du vill bara vara vänner vi kan väl vara vänner jag trivs med dig vill aldrig förlora det vi har vill inte förlora det vi kan ha trivs med oss, och är rädd för det jag inte ser det vi inte har, det jag inte vill ha vi kan väl vara vänner jag köper dig en tandborste vill ha min soffa hos dig vill ha en tandborste hos dig vill prata i evighet över telefon vill skratta och lyssna på musik vill krypa ihop och titta på film vill känna din mjuka hud emot min utan plikter utan en respektlöshet utan en självklarhet jag ser dig fortfarande när jag stänger ögonen tänker på dig och ler citerar någonting jag hörde en gång läste en gång sjöng sakta för mig själv och log uttryckslös glädje en kärlek som inte vill dö jag lägger den i en burk skruvar på locket och ställer på en hylla där kan den dansa, lysa upp mitt rum sjunga sakta, tyst och glättigt flimra, skimra och oscillera köp mig en tandborste krama om mig fnys...
Jag äter en bit choklad Försöker att förglömma Chokladen gör mig glad och genom mig dess glädje ses strömma Men varför detta substitut Vem kan ha vållat mig ont När och hur tog min lycka slut Vem kan ha gjort nåt sånt Med chokladen I mina ådror och lyckan I säkert förvar Ror jag ensam, utan åror Men min lycka, den har jag kvar Vad som finns framför mig Och vad jag lämnat bakom Det håller chokladen för sig Det vägrar chokladen prata om Och där nere, där forsar en älv Där, ja där brusar vattenfallet Och älven är älven av mig själv Och, jag vet inte, men jag faller
hur snabbt kan en dag förflyta? hur långsamt? hur länge kan jag gå sömnlös, ovetandes men lycklig oanandes men med visshet oklar i min bestämdhet de vissnande löven bekräftar min oro de sjungande skotten vibrerar med min själ, mitt hjärta jag klipper grenar som om jag brände broar ingen väg tillbaka inga löv lämnas kvar kaffet bränner i min ådror vet inte längre om det alltid varit så.
Jag spydde med dig Vid ett träd, en korsning en natt Vi åkte tillsammans, hem till dig Jag höll dig nära när vi sov Vaknade, sov igen Lyssnade på natten När morgonen kom var jag Lycklig Olycklig Och jag saknade din famn
en ensamhet som inte går att se en ensamhet som inte går att förklara går ej att skriva ned går ej att skildra i ord hur lång kan en minut bli när man spenderar den ensam hur många dagar kan flyta, omärkta förbi när man bor ensam, går ensam äter ensam skriver enstaka bokstäver skapar en gemenskap med a och k så klara men ändå diffusa personligheter som fluktuerar mellan stavelser och ord hur stavar man till ensamhet utan någon att dela den med hur skriver man, tillsammans om att vara helt för sig själv
förtvivlad jag vänder mig bort har ingen råd? snälla hjälp min stund av hopp var alltför kort melankoli har nu tagit över säll begraven I mina tankar jag vankar av och an känslorna I kroppen bankar är det verkligen sant?
jag är yr, mår illa luften snurrar, ögonen får inte vila stress, miss i planeringen jag får inte, jag vill inte... slockna behöver omtanke, men var ska jag hitta den? behöver tänka om, men hur ska jag göra det? jag har en energi i mig, som växer och krymper kräver och försvinner en omtanke som måste spillas men ingen som vill ta emot den jag får inte, men jag vill bara... slockna gråta, men jag kan inte skrika, men jag vågar inte blöda, men det går inte mitt huvud känns tungt, nacken håller inte ögonlocken studsar långsamt och käken krampar.
Sluta lek med mina känslor vill behålla mitt förnuft, min känsla mitt jag Jag vill lysa upp mitt eget liv, min dag mitt jag Osäker, vill inte famla i dystert mörker Vem är att klandra? Skuld? Vem? Skuldfri? Hur gör man när demonerna inte finns? När djävulen är en själv, och satan bor i ens egna själ? När ångesten är hoppet, och lyckan undergången? Vad gör man när ens egna verklighet aldrig stämmer? Hjärnspöken härjar med mitt liv, jag försöker slå bort dem men allt jag har till hands är ett visset grässtrå Overksamt som förnekelsen Grönt som förvirringen En själ att läka, ett sinne förvirrat, förirrat